När jag var liten så var jag jämt blyg, ville absolut inte prata med folk som jag inte kände och var så rädd att göra fel framför folk, skämdes något otroligt då! Jag var nog för det mesta en snäll liten flicka, men busig var jag, det kan man inte säga annat, jag var nog en liten Emil i lönneberga fast.. inte till den nivån :) hehe! Iaf, nu är det inte så, jag bryr mig inte om ifall jag gör fel framför folk. Jag gick igenom en jobbig period i mitt liv innan jag träffade pojkvännen, vilket jag både vill glömma och inte faktiskt! konstigt nog... jag tror att, när jag hade det jobbigt just den tiden så har jag lärt mig mycket utav det nu i livet sedan jag fick Neo, jag vet ungefär hur jag ska bete mig om han skulle sättas inför den situationen när han blir tonåring, så som mina föräldrar gjorde, dom kunde inte göra det bättre än vad dom gjorde, dom har alltid ställt upp, jag vill bli som dom, en lika bra förälder som dom! Men, åter till det där med att vara blyg och inte, nu är det en helt annan sak, när jag mådde dåligt en tid innan jag fick Neo så kändes det som jag gömde mig för välden, för verkligheten.... idag har jag jätte svårt att prata med folk jag inte känner, inte för att jag är blyg som jag var då utan för att jag inte klarar av det, jag vill liksom inte gå fram och prata med folk, men ibland kan det slå runt och jag kan öppna mig och börja prata ganska mycket! jag litar bara på en person i denna värld och det är på min mor! Jag blir lätt irriterad på folk i affärer, jag har helt enkelt jätte jätte svårt att prata med nya personer men när jag väl gör det, och lär känna någon ny, då skulle jag aldrig i mitt liv vara otrevlig! och när jag väl har någon i mitt liv, skulle jag göra allt för att inte släppa den. Jag släpper inte någon som står mitt hjärta närma, när dom väl är där.... för det är nog inte det lättaste att komma mitt hjärta nära, eftersom jag har sååå svårt att ta folk till mig! I och med att jag inte litar på någon mer än min egen Mamma.

Jag och Simon vet exakt hur vi vill uppfostra vår son, och på den fronten tror jag vi är ganska lika, eftersom vi träffades när jag hade min jobbiga tonårskaos och Simon vet hur allt var just då, så jag tror han vet hur han också ska bete sig om Neo någongång skulle hamna i en sitts som jag suttit i, vilket jag varken hoppas eller tror! Då brydde jag mig inte om ett ord som Simon sa till mig om att bete mig, men Nu vet jag att han hade rätt! Min familj går först <3

Jag älskar min pojkvän, jag älskar vår son, jag älskar dom mest i världen, mer än allt annat <3